Hejsan...
Var länge sen jag skrev här nu.. Tänkte jag skulle ta och uppdatera lite..
Vill börja med att säga att efter det senaste inlägget har de hänt mycket.. Han har ingen kontakt med henne. Den lilla kontakt som vi måste ha med henne går genom mig eller hans pappa. Det handlar om sakerna hon har kvar hos han och sakerna han har hos henne. Han träffar inte henne utan, tex när hon hämtade soffan var de jag som fixade så hon tog sig in och liknande. Och allt på hans initiativ! Men vi har haft de väldigt bra ändå.. Han kan vara lite svartis ibland men inte så farligt.. Jag känner nästan inget "kontroll behov". Frågar nästan aldrig nu för tiden ifall hon hört av sig. Utan han säger till direkt om hon gör det. Och jag litar på han..
Allt börjar kännas så mycket bättre.. Kan gå dagar, inte mellan tankarna men mellan gångerna jag mår dåligt över det.. Vissa dagar är ju betydligt värre än andra och då får han höra hur jag känner.. Men då gör han allt för att jag ska må bra igen.. Känns faktiskt som att jag kan börja lita på han igen.. Känns verkligen som att han finns där för mig nu och stöttar mig. Ibland försöker han nästan lite för mycket.. Men ska kanske bara vara tacksam. Men nu känns de faktiskt som att han uppskattar mig och tar vara på mig och mina känslor..
Är däremot lite orolig över att de kanske känns bra bara för att jag har jätte mycket problem med min dotters pappa och behöver närheten och stödet.. Men jag vet inte.. Jag låter tiden få utvisa det..
Däremot är vi inte tillsammans än.... Kanske låter konstigt.. Men jag har sagt att jag kan inte bli tillsammans förens den dagen jag kan stå rak i ryggen och tro på mina ord när nån frågar, tror du verkligen inte han kommer göra om det.. Då ska jag kunna säga -Nej de tror jag inte! och tro på det.. Och han går med på det.. Han väntar så snällt, kan tjata lite ibland men väntar tålmodigt ändå.. Så än har jag en bit på vägen ändå...
Men jag ser allt mycket ljusare nu ändå!
Vill börja med att säga att efter det senaste inlägget har de hänt mycket.. Han har ingen kontakt med henne. Den lilla kontakt som vi måste ha med henne går genom mig eller hans pappa. Det handlar om sakerna hon har kvar hos han och sakerna han har hos henne. Han träffar inte henne utan, tex när hon hämtade soffan var de jag som fixade så hon tog sig in och liknande. Och allt på hans initiativ! Men vi har haft de väldigt bra ändå.. Han kan vara lite svartis ibland men inte så farligt.. Jag känner nästan inget "kontroll behov". Frågar nästan aldrig nu för tiden ifall hon hört av sig. Utan han säger till direkt om hon gör det. Och jag litar på han..
Allt börjar kännas så mycket bättre.. Kan gå dagar, inte mellan tankarna men mellan gångerna jag mår dåligt över det.. Vissa dagar är ju betydligt värre än andra och då får han höra hur jag känner.. Men då gör han allt för att jag ska må bra igen.. Känns faktiskt som att jag kan börja lita på han igen.. Känns verkligen som att han finns där för mig nu och stöttar mig. Ibland försöker han nästan lite för mycket.. Men ska kanske bara vara tacksam. Men nu känns de faktiskt som att han uppskattar mig och tar vara på mig och mina känslor..
Är däremot lite orolig över att de kanske känns bra bara för att jag har jätte mycket problem med min dotters pappa och behöver närheten och stödet.. Men jag vet inte.. Jag låter tiden få utvisa det..
Däremot är vi inte tillsammans än.... Kanske låter konstigt.. Men jag har sagt att jag kan inte bli tillsammans förens den dagen jag kan stå rak i ryggen och tro på mina ord när nån frågar, tror du verkligen inte han kommer göra om det.. Då ska jag kunna säga -Nej de tror jag inte! och tro på det.. Och han går med på det.. Han väntar så snällt, kan tjata lite ibland men väntar tålmodigt ändå.. Så än har jag en bit på vägen ändå...
Men jag ser allt mycket ljusare nu ändå!
