Hejsan...
Vill börja med att säga att efter det senaste inlägget har de hänt mycket.. Han har ingen kontakt med henne. Den lilla kontakt som vi måste ha med henne går genom mig eller hans pappa. Det handlar om sakerna hon har kvar hos han och sakerna han har hos henne. Han träffar inte henne utan, tex när hon hämtade soffan var de jag som fixade så hon tog sig in och liknande. Och allt på hans initiativ! Men vi har haft de väldigt bra ändå.. Han kan vara lite svartis ibland men inte så farligt.. Jag känner nästan inget "kontroll behov". Frågar nästan aldrig nu för tiden ifall hon hört av sig. Utan han säger till direkt om hon gör det. Och jag litar på han..
Allt börjar kännas så mycket bättre.. Kan gå dagar, inte mellan tankarna men mellan gångerna jag mår dåligt över det.. Vissa dagar är ju betydligt värre än andra och då får han höra hur jag känner.. Men då gör han allt för att jag ska må bra igen.. Känns faktiskt som att jag kan börja lita på han igen.. Känns verkligen som att han finns där för mig nu och stöttar mig. Ibland försöker han nästan lite för mycket.. Men ska kanske bara vara tacksam. Men nu känns de faktiskt som att han uppskattar mig och tar vara på mig och mina känslor..
Är däremot lite orolig över att de kanske känns bra bara för att jag har jätte mycket problem med min dotters pappa och behöver närheten och stödet.. Men jag vet inte.. Jag låter tiden få utvisa det..
Däremot är vi inte tillsammans än.... Kanske låter konstigt.. Men jag har sagt att jag kan inte bli tillsammans förens den dagen jag kan stå rak i ryggen och tro på mina ord när nån frågar, tror du verkligen inte han kommer göra om det.. Då ska jag kunna säga -Nej de tror jag inte! och tro på det.. Och han går med på det.. Han väntar så snällt, kan tjata lite ibland men väntar tålmodigt ändå.. Så än har jag en bit på vägen ändå...
Men jag ser allt mycket ljusare nu ändå!
Oj.
Va skönt det känns för mig att läsa dina rader.
Jag har känt alla dina känslor, och jag tror att vi har genomgått ungefär samma resa..
(ska fortsätta läsa din blogg nu)
På återseende
jag fann din blogg på nätet och tyckte det var intresant då jag fö ca 2 veckor sen "dog". Fick reda på att min pojkvän varit med en annan ( hans ex) samtidigt til och från under desa 2 år vi varit tills. Jag har hört storyn från både henne o han, det var inte alls samma som vi hade men Hon såg de som en relation JA VA FAN annars...så nu är jag förkrossad..han säger att han ångrar sig men..kan man förlåta en som varit otrogen under så länge..jag menar han hade ett val att sluta efter första gången. Men vi pratar år...han älskar mig det och ja älskar honom något så fruktansvärt...men pratar inte me han längre. Hur kommer man över något sådant? Hur kan du vara så stark??? tror du inte att en gång otrogen alltid otrogen?
Fölåt för mitt bisarra långa kommentar men det fanns ingen mailinfo där man kunde maila istället.
/En så djupt kluven, olycklig, förkrossad och kär tjej
Förstår hur du menar, att man inte är tillsammans "på riktigt" fastän man ändå är det ... för mig är det 2 år sedan jag "dog" och livet blir sakta men säkert bättre...
Jag är gift och inledde för fem-sex år sedan ett förhållande med en god vän. Även han gift. Under tiden innan jag blev avslöjad var jag bl.a. på fest hos han och hans familj vid flera tillfällen, och bjöd även han och hans fru på fest. Vi åkte på några förtäckta resor ihop. Jag hann även köpa en lägenhet där vi kunde träffas diskret. Ofta flera ggr i veckan. Min tanke var att vi skulle bli ett par. Men han ville inte skiljas. När vi blev avslöjade bröt helvetet löst. Hans fru försökte flera ggr ta livet av sig och hon kontaktar mig flera ggr i veckan. Nu har det gått över fyra år, och hans fru vägrar acceptera att han och jag fortfarande är vänner och har kontakt. Min fråga till dig och andra som läser här är: är det nödvändigt att man bryter med sin älskare bara för att hans fru kräver det? Har inte vi några rättigheter i detta?
